Annons
Annons


TILL ER AV DEN GAMLA SKOLAN: ÅNGEST SKÄMS MAN INTE FÖR!


Det här med ångest. Jag hade faktiskt inte en aning om att det var någonting jag led av, men tydligen gör jag det. Just deal with it Henrietta! Jag berättade för läkaren att jag är världens lyckligaste tjej, med ett fantastiskt jobb, underbara vänner, ett drömhem, kille och familj. Att jag har en blogg med världens mest peppiga läsare och att jag inte känner någon som helst ångest. Tydligen kan man, trots alla positiva bitar jag just rabblade upp, bära på ångest och man behöver inte alltid veta vad det beror på.

Annons

Den första tanke som slog mig när jag fick höra ”Du har ångest”var PAAAANIK. Vad ska min arbetsgivare tänka? Och alla kommande? Vågar man jobba med en person med ångest? Kommer mina vänner tycka att jag är en knäppis? Ska Johan orka med? Nästa sekund påminde jag mig själv: Ångest är vanligt idag. Ångest gör mig inte till en sämre person eller anställd. Jag kan bli av med ångest. Det är ju bara så jäkla skönt att veta varför jag inte kan andas så jag kan ta itu med det och leva vidare som vanligt.

Jag mår redan bättre idag!

Jag vet att den gamla generationen inte fattar helt och tycker att jag absolut inte borde dela detta offentligt. Kanske någon som läser just nu? Ni har inte växt upp i klimatet som vi i generationen efter har. Jag hoppas ni har tittat på dokumentären om Avicii? Alla borde se och kan lära av den! Kraven är på en helt ny nivå, där ångest lätt kopplas på, och det är inte någonting att skämmas för och bör inte orsaka problem i framtiden. Nu tittar jag främst på er som anställer! 

Till er med ångest: Vi ska inte skämmas! 

Jag har i för sig stött på ett sådant exempel, där synlig svaghet inte var till min fördel. Det var på en tidigare arbetsplats där jag jobbade dygnet runt för en STOR (och sjukt lyckad!!) lansering världen över. Alla tidigare PR-byråer sades upp och jag fick rodda det hela med två händer. Kul tyckte jag såklart! Efter detta blev jag utbränd  (vilket jag nu fattar inte alls var särskilt konstigt)och min läkare bad mig ta 1 månads break från arbete för att hitta tillbaka och inte riskera att gå in i väggen…

Jag tog mot all vilja upp det med min arbetsgivare som senare svarar:

”Vi tycker verkligen du gör ett grymt jobb, men jag vet inte om jag vågar satsa på någon som är kapabel till att bli sjukskriven. Lovar du att vara tillbaka datumet xx/xx”.

”Jag hoppas det!”

”Du kan inte hoppas! Du får prata med din läkare och meddela mig!”. 

 Tack och goodbye! Och så la vi det åt sidan. 

 Så får och bör inte vår hälsa behandlas!

Men över till positivt: Jag kan ta min anorexi-bakgrund som exempel. När min historia blev offentlig trodde jag och många i min närhet att det skulle påverka mig negativt i min karriär. Att jag skulle framstå som en svag person. Vi hade så fel. Min sjukdomshistorik är mitt vapen. Majoriteten av alla jag träffar i min yrkesroll vet om att jag levt med anorexi, men ser mig inte som en svagis. Snarare tvärt om. De vet att jag är målinriktad, sjukt envis och klok. På samma sätt ska jag hantera den här diagnosen. Jag skäms inte, jag är en fighter och jag repar mig snabbt.

Mot ett ångestfritt liv och framgång! JAG ÄR PEPP! Nu ska jag gå på Uniqlos-aw

Kommentera


Annons



Laddar