Idag vill jag prata saker jag stör mig på i vårt "framgångssamhälle". Eller stör mig på låter så otrevligt, så låt mig säga blir ledsen av. Jag känner att jag måste skriva av mig om hur less jag är på framgångssnackets utformning, besattheten av att bli framgångsrik och hur våra strategier för att klättra ser ut. Vi vet alla att framgång är ett brett ord och att man kan vara framgångsrik i massor, men idag tänker jag på den första kopplingen man gör när man tänker på ordet "framgång". Framgång: Bra jobb, egen rullande startup, bra med deg i månaden, är känd osv. STÖR Nr 1: Hur vi inspirerar och tipsar samhället till att nå framgången Jag tycker att det är GRYMT att vi kvinnor har blivit bättre på att peppa varandra till att våga ta för oss, våga lyckas, ta ut svängarna och satsa på våra drömmar i karriären och så vidare, men..... Jag är så sjukt trött på att det bara är en viss typ av personlighet som målas upp som den ideala framgångspersonen, och som alla bör inspireras av för att lättare lyckas i karriären och med sin business. Behöver jag nämna exempel? Jag är trött på att höra om och se människor som är uppe och tränar vid 05:00 för att det är så man blir en mer effektiv och en framgångsrik människa, som pratar om deras jobb som det enda man har, hur mycket de vågar, hur högt de hoppar och skyltar med sena "business kvällar" osv. Jag är trött på att vi ska behöva peppas av livsglädjedödande quotes som "Work while others are sleeping". Att aldrig sova och visa att man vill lite mer än alla andra är inte alla människors framgångsnyckel. Jag har många vänner, bekanta och kollegor som är raka motsatsen till alla punkter som står under artiklar som "här är framgångsknepen". De föredrar låg profil, kanske inte jublar på samma obehagliga sätt jag ofta gör när någonting går i hamn, de gillar inte att alltid sitta och bolla sina galna affärsdrömmar osv. Dessa människor vill också bli framgångsrika, men på sitt sätt, och har lika stor chans att lyckas i karriären som idealpersonerna. Men det är så jävla tråkigt att drömmen om karriärsframgång ständigt ska försöka dödas av tidningar, podcasts och stora karriärsnätverk, som gång på gång säger att du måste vara PÅ DETTA SÄTT för att lyckas. Han började alltid före sina kollegor på morgonen och satt kvar några timmar extra när de andra gått hem. Även på helgerna gick han till jobbet och hans ansträngningar gav resultat. Han blev utnämnd till den bästa mediesäljaren (Bonniers Awards) och fick lön på cirka 200 000 kr per månad redan som 22 åring. Efter det har karriären fortsatt uppåt.... Framgång når man på miljontals sätt och jag skulle vilja höra mer om världens mest framgångsrika människor som ex. inte är uppe med tuppen. Desto fler framgångsrika personligheter vi lyfter fram - desto fler människor får chansen att identifiera sig med framgångsmöjligheterna och känna att man blir inspirerad till att fortsätta köra sitt race. STÖR Nr 2: Vi är besatta av att umgås med "framgångsrika" Vi är besatta av att umgås med framgångsrika människor - för när vi gör det har vi själva en större chans att nå framgång. Karriärsråd brukar lyda: "Omge dig av framgångsrika människor för att utmanas och utvecklas!" "Omge dig av biljanta människor". Exempel: När tidningen Forbes 30 under 30-lista presenterades senast så placerade sig ett gäng svenskar på den (För er som inte vet så är denna lista som presenterar "the brightest young entrepreneurs, innovators and game changers"), och plötsligt kände "alla" dessa personer som hamnat på Forbes feta lista. Så pass bra att människor delade nyheten och lyfte de framgångsrika Forbes-kändisarna på sin ganska privata Instagram eller Instagram Story. Det delades hej vilt med gosiga och stolta ord. Det är självklart SKITKUL att bli grattad, uppmärksammad och hyllad för en vinst. Det är ju superviktigt att vi kan uppmärksamma och heja på varandra! Jag vill också få hejarop när någonting gått bra, men jag undrar: Varför hyllar vi inte varandra innan ex. Forbes fetaste lista gör det? Varför känner man varandra lite bättre efter en framgång blivit offentlig och stämplad? Detta gäller alla branscher och i mindre exempel än Forbes-listan. Ett annat exempel på "framgångsrika umgängen" är från i morse när jag springer in i en annan influencer på väg till jobb. Jag var först intressant att springa in i och hälsa på, men när Sveriges absolut största och mäktigaste influensers kommer bakom blev jag snabbt NO ONE i sällskapet på gatan. "Ska vi ta en bild?". Jag står alltså bredvid och är inte tillräckligt intressant, för jag kan inte ge hen något utbyte (som fler följare och infleuncerstatus), mer än att jag är en trevlig, varm och intresserad. Detta är sjukt vanligt i denna bransch. Jag kom ju där gåendes med mina framgångssteg, men plötsligt blev det tydligt för mig vem som är mest framgångsrik och inte. Vems framgång som räknas. Min så lite att jag knappt fick en blick. Det är min känsla som ingen kan ta ifrån mig, och en känsla som jag tror alla då och då får uppleva. Skratta eller gråta? Haha. Ingen kan veta om personen framför dig är grundaren till nästa Spotify i morgon, är din chef i övermorgon eller din potentiella investerare om ett år. Ett annat bra exempel för några veckor sedan: Jag var fett ointressant för en person som ni säkert vet vem det är. Jag är för kommersiell och o-cool. Men så fick hen reda på att jag jobbar för Absolut Company OCH har ett bokkontrakt, och då jävlar blev jag NÅGON. Jag ska inte alltid behöva pitcha mig själv för att bli en accepterad mingelkompis, utan jag vill bli uppskattad för min person. Jag tycker den här typen av framgångsklättrande är rätt grisig. Jag tror därför inte på karriärsrådet: "Omge dig av framgångsrika människor". Jag tror på "Omge dig av människor som får dig att skratta, som får dig att känna dig trygg och kompletterar dig. Omge dig av olika typer av framgång". Sådär. Där var jag klar med mina tankar. Vad säger ni?